Hej på er!
Jag bloggar ju inte så mycket längre då jag tycker det är svårt med gränsdragningar Liam är ju ändå 13 år nu o som bloggen är tänkt ska det ju handla mest om honom men även våran vardag.
Känner ändå att jag ställs inför många frågor hela tiden om det är okej inte okej att berätta om våra dagar.
Vill ju ändå att människor i liknande situationer ska kunna känna igen sig vill vara ärlig men ändå visa Liam respekt.
Jaja mitt beslut mina tankar!
Liam mår inte så bra just nu tyvärr. Hans trygghet med skola o fritids är borta o ett nytt kapitel har startat o tyvärr har det inte blivit så bra för Liam vilket avspeglar på allt ja precis allt faktiskt.
Som idag när vi hade ett besök på ortopedtekniska så typ släppte han väder som inte doftade viol hela tiden, han klädde av sig sina kläder det va ju varmt o han skickade mig ideligen att hämta papper då han skulle snyta sig konstant.
Väl inne hos ?skodoktorn? försökte han skärpa sig men jag såg hur hela kroppen for o fingrarna va tvungna o pilla på allt pallen skulle upp på britsen o kudden skulle i golvet o Stefan doktorn blev klappad o känd på samtidigt som hans namnskylt bara försvann in i Liams hand... ja alltså puh jag fattar inte att vi ändå kom ut med ett par skor till slut! blev ju lite gatlopp i korridoren först såklart in till nästa avdelning o där försvann han låååångt bort.
Tufft för en kissnödig mamma ;)
Ja, jag va helt slut när vi 30 minuter senare satt i bilen på väg hem.. lite arg o lite irriterad också faktiskt.
Tur vi mötte en underbar människa som jobbade på särskolans gymnasium hon gjorde hela besöket hon förstod o hon ville underlätta o hjälpa oss båda så fint.
Men när han den där busiga jobbiga som inte lyssnade ett skit o bara vilje utmana.. när HAN kramar mig när vi kommer hem o tackar för fina skor ja då smälter jag o typ nästan allt är glömt <3
Bara lite trötthet finns kvar men jag känner ändå att kämpa på är såå värt <3
Ha en fin kväll!
Vi ses när vi ses <3