... Så får jag känna att jag lever :/ Jotack ;)Nu vill jag varna för ett känslosamt inlägg :)
Den senaste veckan har varit enormt tuff då min rygg utan förvarning sa upp sig i lördags o som ensamstående mamma till ett funkisbarn är det tufft!! Fick morfintabletter av läkaren mot smärtan :( smålog för mig själv men hämtade ut tabletterna :/ tänkte samtidigt att vem tar hand om Liam när jag ligger i smärtor o morfinpåverkad :( vore så skönt att för en kort stund bara få vara i sig själv o känna o tycka synd om men nu ser inte vårat liv ut så.. Självömkan ge vika.. Bit ihop o kämpa på Liam behöver mig vid toabesök, påklädning , måltider o ständig koll så att saker Inter far genom rummet, att tv:n inte blir angripen, att plattorna på spisen inte sätts på, att han inte sticker ut genom dörren , klättrar över till grannen:/ ja allt i princip ständig passning helt enkelt..
Att själv ha ont är bara att glömma :( hade dessutom vabbat två veckor precis innan :( ja ni fattar.. Jag är ödmjukt tacksam så länge jag har mitt jobb kvar :) o hoppas det blir läääänge :)
Att Liam dessutom har en pappa som inte vill ta ansvar gör duktigt ont i mig då Liam saknar undrar o frågar om pappa :(
Kanske mitt fel? Ställde kravet att ta mer ansvar än att dyka upp som gubben i lådan några ggr/månad?? O då valde han att sticka helt!! Vem är jag att ställa ultimatum?? Vem är jag att påtvinga pappa -barn kärlek??
Ja vem är jag??
Ibland går man vilse rejält :( men älskar denna lilla kille över allt annat han ger mig så mycket glädje o kärlek o det är värt att kämpa för.. Älskar alla mina barn som klarar sig så fint i livet <3 hoppas Liam kommer dit också.
Ta hand om varandra er själva <3